Att äga hund har sina många sidor, både positiva och negativa.
Det positiva är ju denna glädje man får varje dag av sina hundar, en slick
på handen när man som mest behöver det, och denna enorma kärlek, som är
utan baktanke, bara villkorslös.

Jag kan inte tänka mig nåt negativt igentligen, men det skulle vara deras korta
livsläng gentemot oss människor, har man turen att få ha sina hundar 12-14 år
så är det bara att tacka, även om dom åren går fruktansvärt fort....

Det är alltid svårt att få säga farväl till sin bästa vän, men nånstans så tycker
jag att det är "lättare" med en hund som har fått vara med sin hela livsläng, den
har haft ett gott liv, fått åldras med dom krämpor som oftast kommer, bli gammal
och bli tröttare, stelare tills man en dag inser att nu går det inte längre.
Under ett par år har man hunnit ställa in sig på att denna fruktansvärda dagen kommer
att komma, men det hör ju livet till, livets gång.

Men jag har fruktansvärt svårt att acceptera när unga hundar inte får stanna kvar, vad
är meningen med det? många är mina goda vänners hundar som har fått lämna oss för
tidigt, mitt i deras karriär på lydnads eller utställningsbanan, eller som en älskad
familjemedlem.
Min Filur fick ju bli sju år, men skulle ju ha haft halva livet kvar, minst, jag ville ju ha
honom kvar för alltid.

Men så på ett ögonblick ändras hela ens liv, på ett ögonblick faller man ner i ett avgrundhål
och får börja att sakta kravla sig upp igen.....
Men det kommer nya tider, nya glädjeämnen även om det kommer att kännas tungt ibland.
En ny liten familjemedlem är verkligen ett sånt ämne, en ny kamrat att krama om och ta
hand om, och som upptar ens tankar.

För nog har vi plats i våra hjärtan, ju fler, dessto bättre brukar jag tycka. ♥



                                    R.I.P Ludde, du är saknad ♥